Ett fiasko för ett helt lag, en hel ledarstab, ett helt förbund och hela den svenska EM-apparaten

Inför Sveriges möte med Portugal hade både Norge och Slovenien vunnit och samtidigt förstärkt sina chanser att gå till semifinal. En svensk seger var alltså direkt nödvändig. Både för poängen och för att skapa någon slags tro på att hemmanationen skulle kunna besegra Norge på söndag.

Men det där var bara att glömma.

I stället var det tur att det var fredagskväll i Malmö, så att publiken kunde unna sig ”en till två enheter med alkohol vardera”.

Efter premiären mot svaga Schweiz har inte Sverige fått anfallsspelet att flyta på hela mästerskapet. Att först se Norge och mindre än en timme senare se Sverige gjorde skillnaderna mellan lagen smärtsamt uppenbara.

I avsaknaden av en riktig högernia har förbundskapten Kristján Andrésson envisats med Linus Arnesson på den positionen. Och det är väl inte problemet i sig, för Jack Thurin är oprövad och grön på den här nivån. Problemet är att Andrésson har misslyckats med att skapa ett vettigt anfallsspel med den lösningen.

Det har blivit punktinsats efter punktinsats där Jim Gottfridsson eller Kim Ekdahl Du Rietz förväntats fixa allt och samtidigt dölja de uppenbara bristerna i lagbygget, taktiken, reservplanerna.

För det här handlar inte bara om insatsen mot Portugal, det handlar om hela mästerskapet.

Även om den svenska truppen spelare för spelare inte är bäst i EM, så är det åtminstone inte en trupp som ska behöva bli förnedrad av Portugal på hemmaplan. Då har man som förbundskapten misslyckats med sitt uppdrag.

Mot Portugal var problemen så oändligt många. Det räckte för portugiserna att sätta fart på bollen och växla några gånger för att det svenska försvarsspelet skulle öppna upp sig. Och utan målvakter som har dagen att rädda upp hålen som uppstår blir det svårt att vinna.

Det var missade frilägen, tekniska fel, obefintligt kontringsspel och ett fantasilöst anfallsspel. You name it.

Och till råga på allt blev det bara sämre och sämre, inte minst när Portugal drog igång sitt effektiva sju mot sex-spel.

Allt sket sig helt enkelt.

Sverige står alltså kvar på noll poäng och kommer så klart inte att ta sig till semifinal, även om det fortfarande finns teoretiska möjligheter.

Det är ett slag inte bara mot Kristján Andrésson och handbollslandslaget, utan mot hela EM-organisationen. Det här skulle ju bli en EM-fest att minnas.

”Dream. Win. Remember.” var slagorden inför mästerskapet.

Det vi fick var mardrömmar, förluster och ett EM som de flesta svenskar nog helst vill glömma. Det mest minnesvärda från det här mästerskapet lär i stället bli en krogkväll i centrala Malmö.

Vranjes+Bombac=sant. I brist på svenska idoler går det inte annat än att älska Dean Bombac. När spelgeniet är på humör är han EM:s mest sevärde spelare. Det var också intressant att höra honom prata om Ljubomir Vranjes efter matchen. Bombac menar att spelarna har fått ett leende på läpparna sedan Vranjes ankomst. Då jämför han visserligen med hur det var tidigare, med åskmolnet Veselin Vujovic, men det är ändå ord som sticker ut. Ord som man inte direkt hörde från IFK Kristianstad i höstas. Men det är onekligen nya tider. Bra tider. För Slovenien och för Ljubomir Vranjes.