Finallobben, finalavbytaren och att byta på klockan (i finalen)

EM-finalen var varken underhållande, fartfylld eller särskild välspelad. Spanien vann tack vare en bredare trupp, men jag vill hävda att det hade räckt med en smalare finalarena för att Kroatien skulle ta hem det. Så lite utdelning fick kroaterna faktiskt av sitt ”hemmastöd”.

Jag vet inte om man kan skylla den bristande finalkvalitén på trötthet. Kroatien kan det definitivt, de gick på knäna redan i semifinalen mot Norge, men Spanien har matchats runt som ett pojklag under hela mästerskapet. Förbundskaptenen Jordi Ribera har bytt på klockan och det var säkert en av faktorerna som spelade in till att Spanien tog andra raka EM-guldet.
Men att det inte blev en mer välspelad final har nog mer att göra med de fullkomligt lysande försvarsspelen. De som man alltid säger vinner mästerskap och inte matcher.
Kroatien och Spanien är två taktiska och disciplinerade lag, som båda har coacher som åtminstone är taktiska. Jag vet inte om jag skulle kalla Kroatiens förbundskapten Lino Cervar för disciplinerad, snarare tvärtom, men taktiskt kunnande har han i alla fall.

Spanien har en betydligt bredare trupp än Kroatien. Men Kroatien hade faktiskt X-faktorn som potentiellt hade kunnat avgöra finalen: Publiken.
Kroatiens fans dominerade fullständigt i Tele 2 Arena och i en sån här jämn match kunde det mycket väl ha fällt avgörandet.
Borde ha fällt avgörandet.
För det var inte mycket Kroatien fick ut av sin hemmapublik. Spelarna försökte veva igång publiken under matchen, och visst var det god stämning, men de där intensiva vrålen försvann liksom i tomma intet.
Takhöjden i Tele 2 Arena är något helt annat än i vanliga handbollsarenor. Det spelar ingen roll hur många stolar arrangören placerar vid sidan av planen, det blir ändå ingen tät känsla. Det som i Scandinavium, Malmö Arena, eller varför inte Kristianstad Arena, hade blivit ett kompakt och öronbedövande tryck, blev i Tele 2 Arena ”bra stämning” som bäst.
Det finns en anledning till att hemmanationerna i handboll oftast gör fina mästerskap. Visst, den anledningen kanske stavas domarna i många fall, men då finns det också en annan anledning: Publiken.
I Stockholm var det 17 769 åskådare på plats, majoriteten hejade på Kroatien, men stämningen gick inte att jämföra med den när danskarna tog över Kristianstad Arena i VM-semifinalen 2011 och där slog ut Spanien.
I en så här tajt match hade resultatet nog kunnat påverkas om den också hade spelats i en tajt arena.

Nu vann Spanien fullt rättvist ändå. De är sällan underhållande, men de har olika typer av försvar, olika anfallsspelare och olika målvakter som alla kan förändra en matchbild.
Rodrigo Corrales inledde i mål, men tog inte ett skott. Då kom Gonzalo Perez De Vargas och var strålande.
Alex Dujshebaev hade inte många rätt till en början. Då kom Jorge Maqueda in och såg till att Spanien vände 7–10 till 16–12.
Den bredden, kombinerat med varierande former av försvarsspel, vinner både matcher och mästerskap.

***
Jag såg för övrigt att Sveriges nya förbundskapten Glenn Solberg intervjuades i Viasat före matchen. Norrmannen gav ett visst hopp inför framtiden, men jag reagerade mest på att han själv gärna hade velat vara mer engagerad redan till det här mästerskapet. Jag tolkade honom som att han gärna hade varit närmare laget för att fasas in, men att Kristján Andrésson sagt nej.
Nu får han i stället några enstaka dagar på sig att få ihop allt inför det viktiga OS-kvalet. Och det med ett EM-fiasko i ryggen.
Möjligen har han därför allt att vinna, om glaset är halvfullt.
Men också en rätt tung uppförsbacke att starta i, om glaset är halvtomt.

***

Har satt ihop en topplista över det roligaste och mest minnesvärda från EM. Den går att läsa här för alla med konto:

Lista: Det bästa från handbolls-EM 2020

Och här har ni mitt All star team för EM 2020:

Målvakt: Gonzalo Pérez de Vargas, Spanien.

Vänsternio: Sander Sagosen, Norge.

Mittnio: Raul Entrerrios,Spanien.

Högernio: Alex Dujshebaev, Spanien.

Vänstersex: Magnus Jöndal, Norge.

Mittsex: Blaz Blagotinsek, Slovenien.

Högersex: Blaz Janc, Slovenien.

Försvarare: Domagoj Duvnjak, Kroatien.

MVP: Domagoj Duvnjak, Kroatien.

***

Och så Kungarna till sist:

Alex Dujshebaev. Klart att det skulle vara han till slut. Totalt bortkopplad och utanför spelet före paus, där i stället Jorge Maqueda kom in och gjorde skillnad för Spanien. Men Dujshebaev – väck mig inte mitt i natten och be mig stava det namnet – tycks alltid vara där när det ska avgöras. Med en vilja att göra mål och stå i centrum lika stor som Uwe Gensheimers. Så i finalens sista anfall stod det skrivet i taket på Tele 2 Arena att det var Dujshebaev som skulle ta avslutet. Ett skott och ett mål som skickar EM-pokalen och en direktplats till OS till Spanien. Inte det mest underhållande laget att titta på i EM, men med en coach i Jordi Ribera som har matchat sitt lag bäst av alla i turneringen. Han har i princip låtit spelarna byta på klockan i varje match, finalen inräknad, där man hade elva olika målskyttar. Kanske gjorde det skillnad i kväll också.

Lobben. Dujshebaev har många motsatser och Kroatiens Zlatko Horvat är en av dem. I de båda finallagen är det Horvat som har spelat allra mest under EM, men man har knappt lagt märke till honom. Han är kort, håller till på sin kant och gör inte mycket väsen av sig. Han tillhör inte någon europeisk toppklubb (spelat i Zagreb sedan 2002) och får sällan visa upp sig vid de riktigt stora tillfällena. Men de senaste veckorna har han i alla fall stått i centrum för en sak: Han hade EM:s absolut vackraste lobb. En sådan där liten knyck och en bollbana som ser ut att vara helt åt skogen för hög eller för lös – men som alltid går i mål.

Avbytaren. Det var det här med att byta på klockan. Spanien hade ett svenskt sätt att se på sina målvakter och därför startade Gonzalo Perez De Vargas på bänken i finalen. Men det är klart att han kom in. När Corrales inte räddade ett skott var det Gonzalo som tog Spanien in i matchen. 7–10 blev 16–12 och även om Kroatien vände tillbaka en gång fanns det efter finalen inga tvivel kvar om vem som är EM:s bästa målvakt. Och sett till Spaniens åldersstruktur i övrigt så har väl Gonzalo 10-15 år kvar i landslaget.

/Robin