Petterssons nyckelroll, straffarna och Berge visade musklerna

Handbolls-EM

Malmö Arena står öde. I pressrummet blir det bara färre och färre personer. Flinck har rusat iväg till tåget. EM är över för svensk del. Det var väntat, men just nu vilar det bara en stor tomhet över det här hemmamästerskapet.

Kommentaren på det formulerade jag så här efter matchen:

Ett lyft jämfört med senast, men ändå aldrig riktigt nära . Det är bara att konstatera att Sverige just nu är passerade av Norge på alla plan, även i sina rätt hyfsade stunder.
Efter tiomålsförlusten mot Portugal – som i kväll fick stryk av Island – anade man oråd inför mötet med detta så hyllade Norge. Hos grannlandet finns det inga bekymmer i världen, medan Sverige har brottats med det ena frågetecknet efter det andra.
Men det blev i alla fall ingen förnedring. Sverige kom undan med hedern i behåll och rent krasst får man nog nöja sig med det. Även om de övriga resultaten gick Sveriges väg i den här omgången så skulle det till lite för mycket för att semifinalchanserna skulle kännas seriösa.
Ute ur hemma-EM med två matcher kvar att spela. Ett fiasko, men inte ett fiasko som fullbordades mot just Norge, utan i förnedringen mot Portugal.
Men med Albin Lagergren tillbaka bevisade Sverige att man inte är så dåligt som då. Att förlora mot Norge är egentligen ingenting att säga något om. Det gäller att veta sin plats och den självinsikten tror jag att de flesta har. Även om norrmännen just i den här matchen inte lyste på samma sätt som tidigare under mästerskapet.
Medan varenda spelare i Norge kan sina roller fortsatte Kristján Andrésson att leta efter rätt uppställningar även i den här matchen. Till slut fick även Lucas Pellas och Valter Chrintz hoppa in. Skillnaden, tycker jag, var att man trots alla fladdriga byten hade en grundtrygghet i den här matchen. För det ger jag mycket credd till Albin Lagergren. Så länge den förre IFK-stjärnan spelar faller Sverige sällan ur ramen fullständigt, även om man just nu är ett sämre lag än Norge.
Sverige är utslaget och när EM avslutas börjar ett nytt bygge med Glenn Solberg som förbundskapten.
Han har säkerligen en hel del att fundera på efter det här mästerskapet.
***

    Fredric Pettersson. ”What?” tänker ni. Visst spelade Sverige bra bakåt, men SÅ bra var väl inte Pettersson att han förtjänar tre kungar. Nja, jag ville mest skriva att jag tycker att hans inhopp säger en del om hur mycket Kristján Andrésson har letat efter rätt vägar under EM. Att en spelare som inte ens ingick i truppen för två dagar sedan plötsligt kommer in och förväntas vara en nyckelspelare i den viktigaste matchen hittills. Fredric Pettersson är bara ett exempel på ett större problem som har präglat Sverige. Det har saknats kontinuitet och flyt och vilka vägar som än har testats har inte gjort helheten så mycket bättre.

    Trippla högerniorna. Som att vi svenskar inte hade lidit nog med vår egen högernioproblematik. För att strö lite extra salt i såren visade den norska förbundskaptenen Christian Berge musklerna rejält. När Magnus Röd fick en smäll på knäet fick Harald Reinkind chansen. Och när inte han fungerade slängde han sin tredje kvalitetsspelare på högernio, Eivind Tangen. Den bredden kunde Sverige bara drömma om i det här mästerskapet, med alla bortfall som varit.

    Straffarna. Daniel Pettersson missade. Jerry Tollbring också. Och till slut även Lucas Pellas. Tre straffmissar i en tremålsförlust summerar också Sveriges EM på sitt sätt. Det hade varit kul att se Valter Chrintz bli den fjärde straffskytten, om man nu stod med på den kölistan.

    ***

    Nu stänger presscentret och jag säger god natt.

    /Robin